Dags att börja uppdatera igen..

Nu var det länge sedan jag uppdaterade. Över ett år sedan. Borde kanske göra ett lite mer utförligt inlägg med vad som hänt sedan dess. Men kortfattat:

Prima

Hunden med 9 liv. Går lite upp och ner med henne. Förra sommarens rehabilitering gav riktigt bra resultat och allt var på väg uppåt. Men när man slappnar av händer det igen, hon skadar sig. Så denna gång har alla vattenskålar och matskålar hamnat högra upp, för att hon ska slippa böja sig. Samt att vi under drygt en månad ska rehaba från början igen och se om vi får resultat.

Men året har även varit väldigt bra. Helt plötsligt efter hon blev 5 så har hon landat lite mer. Fortfarande samma gamla galna tik, men hon är mycket bättre att träna med. Mer fokuserad. Sedan har hon blivit helt obrydd om andra hundar när man är iväg på tävlingar. Och appropå tävlingar så har vi även hunnit samla på oss titlarna RLD N och RLD F. Men nu blir det en lång paus innan nästa klass. 

Viska

Viska har legat i lite mer än Prima. Hon har också hunnit med RLD N och RLD F, men även 2 reserv-CERT (snart r-champion hehe), och ett 1:a pris i tollingjaktprov nybörjare och kom 5:a i kampen om 2016 juniortollarmästare. Men mer stolt över att vi blev rankade som nr 4 av alla juniorer som startade. Det kändes häftigt!

Tollingjaktprov Gusum 26/4-15

Då var den debuten avklarad. Jag och Viska har startat tollingjaktprov! Tre intensiva träningveckor hade vi inför det. Viska hade aldrig tagit fågel på vatten förens två veckor innan provet och tränat ytterst lite på vattenmarkeringar. Problemen vi stötte på var en del, men lyckades hitta bra lösningar på det mesta.

Båda ansmygningen och första passiviteten i tollingen kom det lite ljud på. Lösning, låta henne ta fågel innan eller köra lite tolling. Då försvann det helt. Vid vattenmarkering kunde hon knalla och ljuda. Både att träna med dirigering bakåt direkt efter kast eller att säga ‘stanna’ bestämt fungerade riktigt bra. Hon ville heller inte ta upp blöt fågel om hon la ner den för omgrepp efter vattnet. Att hejja på henne när hon var påväg upp hjälpte om hon hade ett bra grepp redan på vatten. Sen verkade det ha hjälpt att Hanna kastade ut fågel på vattnet igen hela tiden när hon kom upp med den på hennes sida (precis där markeringen landade). Då verkade hon ha insett att det var enklare att bara komma in med den till mig direkt. 😉 Sen är vi lite frågande när vi ska ta fågel på sök. Hon har även sitt-markerat dem, men försvann av sig själv. Här har jag bara stöttat henne vilket gjort att det inte varit några problem på sista tiden. Och hennes lösa grepp är inte alls lika lösa på fågel som på dummy.

Men hur gick då provet. På ansmygningen ville hon gärna gå lite före mig, men inte så att hon rusade iväg. Utan hon höll sig ändå till mig. Tollingen gick riktigt bra efter att jag påminnt henne om vad vi höll på med. Var bara tvungen att titta lite först på vad som fanns på andra sidan nätet. Sen att det var 16 tollingar i lerig sumpmark gjorde det inte lättare, men hon jobbade på fint helt utan ljud. Efter det var det två enkelmarkeringar på vatten. Hon satt fint kvar och sprang genom vassen ut till vattnet och kom in med fågel hela vägen! Redan där var jag nöjd. På andra markeringen satt hon också kvar (aldrig tränat med skott på vatten innan) och rusade ut igen. Denna gång hade hon sämre grepp och la ner fågeln. Och till min glädje såg jag hur hon på en gång tog ett nytt bra grepp och kom in med den. Här hade jag kunnat bryta bara för att det jag trodde skulle gå sämst gick så himlans fint! Sen gick vi fram till söket och där kom problemet. Två änder ratade hon, men kom in med de andra. Så vad som var felet med dem vet jag inte. Men själva sökarbetet gjorde hon jättebra. Gick upp i vinden och vände så fort hon fick vittring på and. Efter det ville domarn att vi skulle ta den sista landmarkeringen, men eftersom vi nollade skickade jag henne på en av änderna hon ratat och lyckades få in den. Vill inte hon ska lära sig att rata. Men eftersom hon blev lite osäker på änderna i söket tvekade hon lite på markeringen, men kom in med den sen.

Jag var, och är, jättenöjd med provet. Även om domaren inte tyckte jag skulle vara det eftersom vi innan hon ratade hade ett 1:a pris med hp.. Oh well, vi kunde inte fått en bättre debut känslomässigt och man måste komma ihåg att hon är inte 2 år ens och vi har inte tränat mycket med vilt. Så detta tror jag kommer ge med sig efter erfarenhet, för helt viltspontan är hon inte. Tänker lite för mycket vad man ska göra med den. Men det är enklare att träna på än en hund som är för viltspontan, knäcker viltet och vill ha det för sig själv (som Prima).

Men nu är planen att inte träna apportering fram tills juni (får se om jag lyckas hålla mig) och istället träna jaktlydnad, börja med dirigering, pipa träning och närsök. Och sen tar vi tag i den andra biten igen med planen att ha riktigt bra bakåtbelöning i söket redan när jag skickar henne. Antingen en boll bakåt eller en markering på vatten. Längtar redan!

Mjölby, 8e februari

Agildes Shine On Me (med mormor Zarina i bild)

Domare: Hans Rosenberg
Unghundsklass: Very good, 3:e placering

Feminin tik. Mycket god typ. Ungdomlig utstrålning. Ännu ej färdig. Bra öronplacering. Växande huvud. Bra hals. Något öppna frambensvinklar. Önskar mer styrka i benstommen. Bra kropp. Något brant kors. Rör sig med tillräcklig steglängd från sidan. Bra svans. Bra pälsstruktur.

Jätte nöjd med kritiken och ett very good av Hans Rosenberg. Av alla tikarna fick EN excellent, men utan CK och hos hanarna var det några fler som fick högre bedömningar. Fyra eller sex stycken tror jag det var. Så en tuff domare, men som utgick ifrån hur han vill att en tollare ska se ut och inte gick på att ‘den som var snyggast för dagen får väl ett ck då’. Det gillar jag, att han håller uppe sin standard. Ungdomlig utstrålning är nog något som vi alltid kommer ha med oss. Eller jag hoppas det! Men målet med utställningar nu är att vi är klara tills vi kommer i jaktklass. Så nästa utställning blir nog på tollarspecialen. Dock är den inofficiell, så nästa officiella blir nog Mjölby i oktober. Tills dess ska vi väl ha gått till pris på jaktprov 😉

Jämförelse av de röda farorna vid 19 månader

Något som precis slog mig att Viska nu är 19 månader. När Prima var i samma ålder, 19 månader, kom hon in i mitt liv. Viska har alltså uppnått den åldern där jag för första gången blev ”egen” hundägare och det är svårt att inte jämföra mina två röda med varandra.

För att börja med det mest uppenbara, så är Viska en välmusklad dam på strax över 17 kg. Fortfarande lite tonårskropp, vilket jag tycker är helt ok. Rumpan behöver breddas lite för att passa bröstkorgen, men hon är välväxt och i mina ögon så en unghund ska se ut. Inte helt klar i kroppen, men nästan. Prima i samma ålder är en helt annan historia, som på något sätt ger mig lite ångest även om jag inte hat något med det att göra. Just då tänkte jag inte så mycket på det, men när man ser bilder och tänker tillbaka var det verkligen hemskt. Hon är inte mycket lägre än Viska men kortare över ryggen. Hon vägde 11 kg, alltså 6 kg mindre ä vad Viska gör idag, och hade knappt en muskel på kroppen. Ett fettlager hade hon definitivt inte och benstommen var, och är, väldigt tunn.

Viska vs Prima 19 månader

Mentalt så är Viska fortfarande en väldigt ung hund. Finns inte ett ”vuxet” ben i hennes kropp, utan hon är den lilla clownen som flamsar omkring och tycker att livet är en fest. Prima var däremot vuxen när jag fick henne och jag har svårt att se henne som den unghund hon faktiskt var när hon kom. Men vissa mognar tidigare än andra. Lite av det kan även komma ifrån att Prima aldrig reagerat på någonting, förutom skott och fyrverkerier som hon inte gillar alls. Hon ser inte saker som konstiga, utan springer fram till det nya för att hon är nyfiken på vad det där utan att ens fundera på om det är skrämmande eller inte. Viska är lite mer skeptisk, men går alltid fram till de saker som hon funderar över. Men hon är lite mer beredd på att det kan anfalla henne. Så fort hon nosat på det inser hon att det är var ok och släpper det på en gång för att aldrig mer bry sig igen. Däremot skott och fyrverkerier har aldrig varit ett problem.

Viska 19 och 17 månder

När det kommer till vad de kan så leder Viska med hästlägder. Det Viska kan, KAN hon och gör det så noga hon bara kan. Hon har lärt sig att det lönar sig att göra som matte vill, och framförallt att det är kul! Prima… vart ska jag börja. Hon kunde snurra, sitt och ligg. That’s it. Passivitet hade ingen lärt henne vad det betydde, och inte heller att det lönar sig att ta det lugnt och lyssna på vad matte säger. Inte något som man bör missa när man har en hund som lätt stressar upp sig och inte värdesätter samarbete så jättehögt.

Prima 19 och 22 månader

På Viska kan man dessutom de hur hon tänker när jag introducerar henne för nya träningsmoment. Hon kan stanna upp och verkligen väga sina alternativ för att komma fram till vad som är rätt. Prima i den åldern, och än idag, slöar inte en sekund på att tänka utan bara kör. Ibland blir det rätt, ibland fel. Men hon har aldrig haft ett behov av att göra rätt, eller snarare göra vad hon tycker är rätt. Hon är lika glad ändå och tycker att det är skitkul. Hon väntar bara på att matte ska förstå rätt 😉

Bingley, Qinsi, Prima (19 månader) och Holly

Nej, två mer olika hundar får man leta efter. Men det är det som är så himla härligt. Det utmanar mig som hundförare, att inte bara kunna följa samma mönster. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Det enda jag hade önskat, var att de kommit i olika ordningar eller iaf att jag haft Prima från början. Hon är en svår hund, och att då få henne som hon var när hon kom till mig underlättar inte. Vet massa saker jag gjort annorlunda idag, men så är det alltid med varje ny hund. Det är även därför Viska passa så bra in i vår lilla flock. Hon balanserar upp med sitt lugn och sin enkelhet, även om jag föredrar galna hundar som Prima. Men de blir som man gör dem, och Viska växer för varje dag mot att bli min drömhund.

Viskas första möte med fågel sedan valplådan runt 13 veckor, Prima var vid 19 månader

Den med kennelhosta..

Dagen efter Stockholms Hundmässa började med ett konstaterande. Japp, Viska hade fått kennelhosta. Tredje året i rad jag hade hund med dit, men första gången vi kom hem med en ‘bonus-present’.

På söndagen hostade hon 4-5 gånger bara men var lite låg och dämpad. Tog tempen och hon hade 38,8 vilket är feber för henne (ligger normalt under 38), och det märktes att hon var sjuk. De andra röda fick tvingad vila, så jag fick höra att aktivering kan sätta igång det. Plus att jag fick ringa och prata med mamma om att vaccinera Tindra eftersom vi ska dit och fira jul.

tufft att ha feber 😦

Tack och lov så var febern borta på måndagen och hon hostade ännu mindre. Sedan dess har hon knappt hostat, utan räknar henne som hostfri sedan i tisdags. Men igår fick alla äntligen vara lösa ihop och springa igen och ingen annan har ännu visat någon symptom på att de har kennelhostan. Hoppas det håller i sig, för vila är sjukt överskattar tycker hundarna. 😉

Stockholm Hundmässa, 13e December

Agildes Shine On Me

Domare: John C F Peddie
Unghundsklass: Excellent, 1:a placering

Pleasing in type. Feminine head and expression. Good topline. Pleasing front with good shoulder and good rear angulation. Level topline. Would like to see a bit more bone and substance to her. Moves well.

Så fin kritik! Bara en tillväxtfråga, och gör mig inget alls att vi inte fick ett CK. Verkligen jättenöjd med henne och hur hon hanterade hela situationen. Låg tryggt ensam i sin bur och sov. Väl ute höll hon sig nära mig (och köttbullarna) och kunde vara lös bland alla andra hundar och människor utan att få för sig att hitta på egna äventyr. Inte för jag hade trott det, men skönt att få det bekräftat. ❤

The cherry on top blev att tillsammans med Kiwi, Caxie och Dixie var vi med i uppfödargruppen och vann med HP. Helt enkelt en fantastisk debut för oss båda på mässan. Håller tummarna att vi kan ställa i jaktklassen nästa år. 🙂

Träning med Upplandstollarna

Förra helgen tog jag med mig Viska och åkte på min första träff med Upplandstollarna. Var jättekul att få träffa nya människor att träna med, även om jag kände några få som var med. 🙂

Sussie hade fixat ett jättebra upplägg med fyra olika stationer där vi turades om att vara funktionärer. Vi var i första gruppen och jag och Viska började med en station där det låg två små dummisar på ett linjetag/närsök. Vi har inte tränat in närsök än (skärpning matte!) utan körde på linjetag. I efterhand insåg jag hur dumt det var att köra på osynligt och okänt i högt gräs där ingen hund varit innan. Men gick galant efter att jag visat henne att det fanns något där ute.

Andra stationen var en dubbelmarkering/enkelmarkering med andra kastaren som störning. Vi körde på dubbel då hon inte stör sig på att någon står och viftar med en dummy. Däremot stör hon sig på att hitta funktionärer i dungar, tydligen. Fröken spökålder haha så hon skällde lite och fick både skicka om och tillslut göra om markeringen. Då kom hon på att hon jobbade och kom fint in med dummyn. Var riktigt nöjd med att efter allt detta kom hon ändå ihåg den första markeringen som kastades (med synlig kastare = inte läskig) och hade både fin fart ut och in!

Tredje stationen var först ett linjetag och en markering, som man fick lägga upp efter sig skälv. Vi körde markeringen och sen mot dirigeringen. Började med att skicka på för långt avstånd. Så hittade hon en till läskig funktionär som stod och skällde lite. Så vi gick lite längre fram, nästan jämnhöjd med funktionären och skickade. Ville ändå att hon skulle ha störningen med folk ‘i vägen’ och då gick det galant! Sedan gick vi tillbaka och tog markeringen som löstes fint.

Sista stationen var ett närsök/linjetag med tennisbollar. Körde det som ett vanligt sök och bad funktionären stå mitt i allt. Viska ignorerade henne totalt och jobbade fint runt henne och kom in med bollarna, efter att ha tagit ut söker lite onödigt mycket. 😉

Så himlans nöjd med träningen, då det var ett tag sedan vi tränade ordentligt. Mest blivit att utmana henne i sök, stadga, jaktfot och att hålla kvar. Sedan har vi inte tränat jakt så många gånger med okända hundar och människor. Skönt att se att hon inte är brydd av dem, förutom lite spök-tendenser. Men det har jag även märkt av på promenader när konstiga saker helt plötsligt kan bli så läskigt! Haha

Efter det var jag funktionär och var på dubbelmarkeringen. Kul att se andra jobba och att själv kunna komma med lite tips och idéer utifrån vad jag kunde se. Avslutade träningen med att testa en and som jag inte tagit i! Det har vi aldrig gjort, främst för att vi har haft problem med att plocka upp dem. Till min glädje (hade ju ingen kattmat med 😉 ) tog hon efter lite fundering den två gånger! Var så nöjd att vi slutade där. Duktiga lilla sparven!!

Avslutade dagen med fika och valpgos med två supersöta Agrosofenvalpar på 10 veckor. En riktigt bra träningsdag!

SSRK utställning i Mjölby, 26e Oktober

Agildes Shine On Me

Domare: Liz-Beth Liljeqvist

Juniorklass: Excellent, 3:e placering

Vältypad tik i utveckling med redan bra huvud och uttryck. Bra bett., bra benstomme och tassar. Normala vinklar, bra bröstkorg, tillräckligt förbröst, tillräckligt stark rygg för sin ålder. Rör sig rastypiskt och stabilt. Lovande päls.

Riktigt stolt över min lilla sparv. 😀 Hanna var snäll och ställde henne åt mig, då jag var hemma med Prima och Bingley ute på landet. Hon kanske får fortsätta med detta då det gick så bra 😉

Hunden med nio liv

Vart ska man börja med den där Prima? Senaste fem veckorna har hon gått mycket i koppel. Först gjorde hon illa ryggen på en promenad och sträckte sig ordentligt. Blev en lång koppelvila med det. Korta promenader och BackonTrack täcke. Hon var ju inte så glad över det.. Täcket fick hon ha på sig i nästan tre veckor, och koppelvila nästan lika länge då jag inte ville att de skulle gå upp igen. Hon är inte direkt känd för att vara lugn..

Ja, jag satte en värmekudde på ryggen. Inte så imponerad 😉

Efter att ha fått vara hund igen bara några dagar sker nästa skada. Är på middag hos en kompis och Prima lyckas öppna deras fönster som står lite på glänt. Deras katt satt på fönsterbrädan och då de andra hundarna reagerade var Prima också tvungen att reagera.. Så ut hoppade hon, säkert 2,5 m till marken, som tack och lov var gräs! Så där lyckades hon skada höger bak. Mest troligen en muskelblödning. Tog några dagar att bli bra från detta. Men samtidigt hade hon slickat så mycket på sitt rakade framben (efter att ha tagit blodprover till en studie på friska tollare) att det blev irriterat och tratten åkte på.. Mitt i all denna koppelvila och tratt-liv så hade jag äntligen bokat in en kastrering på henne. Så sex dagar efter katt-olyckan och koppelvila (även om benet hade blivit bra) så blev det dags för operation. Och ännu mera koppelvila och tratt..

Operationen gick jättebra. Åkte till Uppsala Veterinärmottagning och de var superduktiga där. I väntan på operation hade hon charmat de som jobbade och varit så snäll och duktig. Efter operationen åkte vi ut på landet till mamma så hon får läka i lugn och ro. Hon var väldigt trött efter uppvaket och frös massa. Så blev täcke, filtar, brasa osv för att hålla henne varm. Dagen efter mådde hon mycket bättre, men var ganska lugn pga smärtstillande medicin vi fick med. Tyvärr fick jag bara Vetergesic för två dagar (5dagar med Norocarp) så sedan i söndags har hon varit sitt vanliga, vilja jag och hållit mig sysselsatt med att få henne lugn och stilla. Men läkningen går bra och jag ser fram emot att se vad denna kastrering kommer innebära för oss. Vad jag vet så kommer hon inte få mjölk mer, inga depressioner efter att hon insett att hon inte kommer få valpar, ingen livmoderinflammation och inga andra hemska biverkningar av skendräktighet och löp. Drömmer mest om ökad aptit och jämnare (lugnare) humör. Men det återstår att se..

Framsteg med stort F

Sammanfattning av träningen sedan specialen. Augusti blev en vilomånad för tjejerna från träning då vi istället tog långa promenader och simturer om kvällarna. Just dessa simturer kändes fantastiska att ta för att bygga upp deras muskler. Precis den lilla pausen i behövde efter all träning i sommar som avslutades med tollarspecialen.

September bjöd istället på riktigt bra träning. Jag har äntligen förstått hur jag ska träna in ‘hålla fast’, något jag försökt med Prima länge. Båda tjejerna verkade fatta på en gång, så nu är det bara att lära dem att hålla fast allt!

Vidare så har Viska fått mycket bättre grepp, tappar inte dummisar lika enkelt och tack bara tennisbollar och kattmat så verkar vi ha kommit över problemet med att ta änder! Hon har inte kunnat ta dem om de bara legat som ett linjetag eller sök. Så tänkte försöka hinna med nåt till and-pass och lägga ut en and eller två i ett sök. Men tack vare att dessa två verkar sitta nu så känns det inte helt galet med tollingjaktsdebuten vår/sommar 2015. Bara få alla bitar att sitta ihop 😉